Jag har tänkt en hel del på den dolda frågeställningen som kanske gömmer sig i rubriken. Många av oss har nog någon gång, eller flera gånger blickat tillbaka till den där “toppformen” som vi känner önskan att återgå till. Vare sig man är aktiv inom fltness eller ej.
Vidare har vi alla olika långt mellan den där fysiken vi en gång hade och den som vi kanske har idag. Om jag går till mig själv är jag en sådan där jag anser att skillnaden mellan dessa två kan bli ganska påtaglig. Jag skulle vilja påstå att jag mår bäst rent mentalt av att vara i näst intill tävlingsform, men det betyder inte alls att jag mår dåligt nu, under offseason.
Att acceptera olika faser i livet är grundläggande för att kunna upprätthålla ett långsiktigt tänk. Vi går igenom dessa faser där skapandet av utveckling ligger i den vilja vi bär på inom oss själva. Det kan vara många faktorer som spelar in i hur lätt eller svårt vi har periodvis. Det kan handla om en skilsmässa, det kan vara att vi förlorat en närstående osv… Men en sak som jag verkligen tycker är viktigt, det är att försöka hålla fast vid de rutiner som skapar balans, de rutiner som skapade balans innan vi hamnade i en svår period. För vi kommer att hamna där, förr eller senare.
Vi människor har en tendens att följa våra känslor vilket ofta kan vara positivt. Dock är det lätt hänt att vårt sinnestillstånd påverkas starkt även av negativa händelser. Jag skulle säga att vi nästan blir mer påverkade av negativa händelser. Vi dras lätt ned i en svacka när vi möter en utmaning likt de som jag tar upp ovan. Lite med det jag vill få sagt med detta inlägg är att sorg och känslorna kring detta absolut ska få både tid och plats, men jag tycker inte att det ska ta över.
Jag avslutar lite som en enligt mig mycket klok person sa en gång:
“You have got to try and stay positive, even if you’ve lost a loved one”
/DMC
