Vi är nog alla bekanta med detta spel, “Pokémon Go”, som tagit världen med storm. Ja faktiskt, världen!
Det är en hel del kritik som riktats mot spel i allmänhet som absolut delvis är befogad kritik. Spelandet hos barn och ungdomar är en del av orsaken till den stillasittande kulturen som kommit in i våra hem. I takt med att detta har ökat har även ohälsan ökat och bristen på rörelse gör sig påmind på olika sätt i familjer runt om i landet.
Just rörelse är ett dilemma där olika grupper av människor har olika lätt och svårt. Jag använder begreppet “grupper människor” för att tydliggöra det faktum att vi alla är olika, eller jag kanske ska skriva unika. Det sistnämnda är ett mer rättvist ord anser jag.
Det finns grupper med individer i samhället som inte haft valet att skapa sig själv så goda förutsättningar som möjligt. Det finns individer som tvingas leva med svårigheter som de måste hantera livet igenom. Somliga får möjlighet till hjälp och kan hitta ett system som ändå gör vardagen fungerbar medan andra tyvärr inte hittar detta. Hur svårigheterna då kan utveckla sig, det vill jag inte ens ta upp här.
Alla unika på sitt sätt
Detta gäller både dig och mig, vi är alla unika. Däremot finns det en specifik grupp människor som ligger mig varmt om hjärtat som jag lite har som avsikt att fokusera på i detta inlägg. Det är människor som utgör en stor del av min vardag där jag i min yrkesroll som pedagog vill stötta och låta den där självständigheten infinna sig i de dagliga sysslor som är så självklara för många andra. Men för detta krävs motivation.
En person med asberger syndrom eller autism kan vara unik på så sätt att det är väldigt omotiverat att ta eller upprätthålla kontakt med andra människor, eller för den delen att vara bland människor över huvud taget. För bara ett par dagar sedan kunde vi läsa i expressen om Jakob. Han förklarade tanken på att gå ut och vara bland andra människor i en park som något väldigt skrämmande. Vidare lyder texten att dessa människor, som Jakob, är en grupp individer som glöms bort. De glöms av både samhället och av politikerna. Jakob förklarar att rädslan för att gå ut försvinner när han spelar Pokémon Go. Detta är motivation, motivation för honom.
Jag vågar lova er att Jakob inte är ensam om detta. Det är personer med dessa svårigheter som fått upp ögonen och hittat just motivation till att gå ut. Och inte bara gå ut…utan att dessutom interagera med andra människor kopplat till spelet. Ett interagerande som i vilket annat sammanhang som helst hade kunnat vara laddat med både rädsla och skräck. Det är lätt att sitta och kritisera spel som detta, hur det “uppslukar” en persons tillvaro. Det är också lätt att kritisera människan utan att veta vad som försigår i hans eller hennes värld. Men snälla, glöm för all del inte bort vad det kan betyda för många, för hela familjer att se en familjemedlem äntligen socialisera sig. Ja…även om det är tack vare ett förbannat spel!
Rörelse är en annan aspekt. I och med detta spel är det många som kommer ut och rör på sig. Jag tycker det är väldigt tydligt att det finns både sociala och fysiska vinster att ta hänsyn till innan kritiken riktas åt detta håll.
Det har dock dykt upp tragiska fall om olyckor kopplat till spelet. Jag vill verkligen inte bortse från detta. Känner man sig osäker som förälder att låta sitt barn införskaffa Pokémon Go rekommenderar jag som en god vän sa i en intervju med 24Kalmar.se , nämligen att du som förälder engagerar dig och gör detta tillsammans med ditt barn.
Denna goda vän är Martin Harrysson Gustafsson som tillsammans med sin fru Josefina driver företagen och sidan Fitnessmat på Facebook.
Kung Över Livet
Detta är en organisation där jag först tog del av en reaktion som jag kanske inte hade väntat mig. Jag var väl för trångsynt för att förstå hur ett spel som detta kunde ha sådan genomslagskraft. Kung Över Livet som organisation tolkar jag vill uppmärksamma NPF-diagnoserna och vad detta kan betyda ett barn och andra närstående. På deras instagram sida (@kungoverlivet) samt Facebook sida belyser man väldigt fint det jag skriver.
Detta ovan är endast en bråkdel av alla positiva kommentator från föräldrar och andra familjemedlemmar)
Här fick jag också bekräftat vilken betydelse detta spel haft för barn och ungdomar och dess familjer. Det är här föräldrar som förklarar att deras barn på eget initiativ för första gången på väldigt länge tagit klivet utanför dörren, för att dom vill. Det går inte att undgå glädjen som infunnit sig hos dessa föräldrar och familjer. Det är inte alltid bara att säga till sitt barn att gå ut och leka, framförallt när det handlar om ett barn/ungdom som har ett funktionshinder. Det kan som sagt vara rädsla, skräck eller bristande motivation som ligger bakom det hela. Det är inte bortskämda eller icke uppfostrade barn det handlar om. Ha gärna detta i åtanke när du möter någon som kanske är inne i sitt Pokémon Go spel.
/DMC
