I förra veckan började jag notera en överansträngning i mitt vänstra knä då en “tempohöjning” på mitt arbete ägde rum. Jag har under en period dragits med en skada som jag ådrog mig under en dag på min arbetsplats förra året. Det var när jag gick ner för en trappa och väl nere skulle göra en vändning på 180 grader och gå åt motsatt håll. Jag snedställde foten inför min 180 graders vändning, där knät inte riktigt var med. Knät gick alltså rakt fram medans foten var snedställd. Detta följdes av nästan två veckor på kryckor…
Sedan denna skada har jag haft mer eller mindre problem med knät där en naprapat, en sjukgymnast och en doktor talat om för mig att det är en meniskskada det handlar om. Men en magnetröntgen talade om annat… Ingen ruptur på menisk eller ledband. Utan det man fann var benkroppar efter förslitning av knäleden där man hänvisade till schalatter som jag hade i mina tonår. Ganska fascinerande hur ett sådant tillstånd då, kan visa sig ha dessa följder idag.
Följden efter mitt snesteg och att inte ta hand om det på en gång blev till ett kraftigt inflammerat och vätskefyllt knä, med helt nedsatt förmåga att kopplat till träning. Stundtals har jag vaknat på mornarna och knappt kunnat stödja på det heller. Min doktor Thomas här i Nacka är en erfaren herre och tyckte absolut att vi skulle tömma knät på vätska och samtidigt spruta in kortison för att hämma inflammationen. Och så blev det också… På torsdag morgon låg jag på britsen och fick en nål in i knät där jag upplevde att det var en hel del vätska som han fick ut, för att sedan spruta in kortisonet. Utöver detta är jag ordinerad att äta receptbelagda Voltaren tabletter i nästan en månad. Jag har tagit en liknande spruta i axeln för ca 15 år sedan, och smärtan var precis som då, dvs mindre tilltalande. Till detta bör det läggas till att jag har ganska så svårt för just sprutor. Under torsdagen tilltog smärtan som väntat för att sedan avta mer och mer under fredag förmiddag. Idag (läs lördag) känner jag knappt av skadan/inflammationen och mitt “haltande” skulle jag säga är helt borta.
Med detta skulle jag vilja råda er att försöka agera så snabbt som möjligt och undersöka orsaken till en tänkbar smärta som sitter någonstans. Dels kan det vara destruktivt att gå en längre period med en skada, och sedan kan det ju faktiskt vara så att det inte behövs så mycket för att behandla det där resultatet blir att vardagen känns mer hanterbar och givande.
Nu kommer det förhoppningsvis inte dröja länge innan jag (dock väldigt försiktigt) kan uppta benträningen igen. Något jag ser som en otroligt viktig del i det jag göra och i de mål jag har. Ta hand om kroppen vänner, ni har bara en!
/DMC
