BLOGGMENY
HälsaInspired by DaveOkategorieratUtanför träningen

Den första känslan som prickar mig rakt i hjärtat…

…är tacksamhet…

Vi, jag min sambo Theresia och min dotter Nova, spenderade julhelgen i Oskarshamn där mamma bor med sin man Torbjörn och katten Loonis.

Tacksamheten inom mig kommer helt enkelt från det att jag inte vet… Jag vet inte hur det blir nästa jul. Jag ser en stor vinst i att söka tydlighet i många avseenden i vardagen och det är väl lite därför jag jobbar med det jag gör. Individer inom autismspektrumtillstånd är ofta i stort behov av tydlighet och framförhållning. Detta kan jag som pedagog påverka och det är mitt jobb som lärare att upprätta detta verktyg för att eleverna på bästa sätt kunna klara skolgången och vardagen.

Just nu upplever jag att det som är mest otydligt, av allt jag kan komma att tänka på, är den spridda cancer som mamma lever med. Jag/vi är medvetna om att det inte kommer försvinna, det går inte att bota. Den icke tydlighet jag talar om ligger i att vi inte vet hur det ser ut om en månad, vi vet inte hur det ser ut om ett halvår eller för den delen längre fram. Jag kan inte på något sätt påverka utgången av detta och det är väl det som kan vara frustrerande när man bär på en så enorm vilja att just påverka och hjälpa.

Nu är det ju ändå så att denna ovisshet tillika otydlighet har skapat en uppskattning som jag kanske inte bar på tidigare. Inte på samma sätt i alla fall… Ännu en jul med mamma var som sagt inte lika självklart förra julen. Och ju mer jag ser hennes glädje och vilja att leva, desto mer tror jag på många fler chanser att dela denna glädje och vilja med henne.

Ett (något för mig oväntat) förslag från mammas sida var att gå och titta på bio på juldagen. Det har tydligen öppnats en ny biograf i Oskarshamn, så vi tog tillfället att besöka denna. Mamma, min dotter Nova, min sambo Theresia och jag intog salongen och tittade på Tjuren Ferdinand.

Och för att lite förtydliga mammas vilja och glädje till livet… Mellan sina cellgiftsbehandlingar passar mamma på att aktivera sig och göra det hon älskar. Nu senast blev det en resa till Fuertoventura med hennes fina syster Bippan. Mamma är inte cancer, hon är fortfarande samma sprudlande, positiva, skrattande, envisa individ som alltid annars. Hon är fortfarande mamma och den Anita som hon alltid varit.

Nu var kanske inte tanken att detta inlägg skulle innefatta mina känslor på detta sätt, men det känns ändå bra att få “avlastning” genom skrivprocessen. Så jag uppskattar er förståelse. Förresten… För dig som läser detta kanske det ändå kan skapa en känsla av samhörighet.  Kanske kan det skapa en känsla att du inte är ensam i kampen och viljan att hjälpa en anhörig.

Bästa julklappen för mig var med andra ord att få vistas hos mamma i Oskarshamn nu under denna julhelg, detta tillsammans med min fina sambo Theresia och min dotter Nova.

Tack mamma, vi ses snart igen! ❤️

/David

Annons

Lämna en kommentar