Nu började inte dagen så som vi hade tänkt oss. Ett möte med polisen här i Marocko satte dramatik på morgon där jag och Theresia blev till ett par nervösa åskådare.
Vår guide/chaufför hade ställt sig på gatan utanför hotellet. Det tog ca 60 sekunder från det att han lämnade bilen tills det att vi satte oss i den för att åka. En äldre man (“parkeringsvakt”) kom springandes och tyckte att han skulle ha betalt. Han ställde sig framför bilen när vår guide skulle åka, han bankade på bilen och då bröt tumultet ut. Polisen kom efter att vår chaufför tillkalla dom där jag tror att det bara blev till en förlust för samtliga inblandade. Det är svårt att veta för oss vad som gäller, men det kändes lite larvigt och onödigt att vår guide skulle betala för dessa 60 sekunder på gatan (han stod inte i vägen på något sätt). Nåväl… Vi kom i iväg till slut i alla fall.
Det fanns en tydlig plan för vart vi skulle stanna, men var det något specifikt ställe vi såg och ville stanna gjorde vår chaufför tydligt för oss att det bara att säga till.
Ett otroligt serviceinriktad och ödmjuk chaufför/guide var min och Theresias gemensamma åsikt. Han berättade också, att om det var något vi ville köpa så skulle vi berätta det för honom så vi inte skulle bli lurade att betala överpris. Så, efter ca 1,5 timme och en hel del trevliga samtal längs vägen med vår chaufför nådde vi till slut foten av Atlasbergen.
Vi vandrade en kort bit från bilen och kom till vad som idag stod som ett museum. Detta förklarades ha tillhört byns ledare en gång i tiden.
Mannen på bilden var den man som vår guide lämnade över oss till, och som kom att ta oss igenom utvalda saker i kulturen på ett mycket hängivet och humoristiskt sätt på en helt ok engelska.
“You know Black & Decker?” This is the first Black & Decker ever made” sa han och skrattade. Bilden nedan illustrerar alltså en borrmaskin som används idag i Ourika, byn strax nedanför Atlasbergen.
Vidare gick vi igenom mattorna som innehåller en rad olika budskap med allt från en moder som rekommenderar namn till sitt barnbarn till hur mattan ska skydda från onda ögat.
Det var även en rad andra detaljer som bl.a talade om huruvida det var en gåva till en man eller till en kvinna. Vi blev även lite förhörda av honom av det han gått igenom, och jag tror vi fick godkänt i våra svar ?
Vid ett tillfälle frågade han oss om vi var rädda för fladdermöss. Vi hade svårt att förstå varför han frågade det, men vi nej. Och vi hade nog aldrig kunna ana vad som väntade. Han lyfte mattan från väggen försiktigt…
…och där uppe, högst upp i mörkret var det en underbar fladdermusfamilj. Mannen som hade rundturen förklarade att han var väldigt mån om djur och hur han välkomnade dessa fladdermöss att få bo där under mattan. Det var betryggande hur han berättade om sin vilja beskydda djur överlag.
Traditionella musikinstrument stod näst på tur…
…där han bl.a tog upp en sax och frågade oss hur denna kunde ha en funktion i sammanhanget. Han klippte med den i luften och ett ljud skapades… “Simple as that” helt enkelt.
En oljereservoar/förvaring av olja var det stora hålet en gång i tiden.
Högst upp i huset bjöds det på en enorm utsikt…
När vi kom ner till bilen trodde jag att vi skulle åka vidare. Men då ropades jag in till nästa plats, en kvinnoorganisation. Här visades hur “berber kvinnor” skalade och malde nötter på ett traditionellt vis. Kvinnan längst till höger malde alltså dessa nötter för hand genom att snurra nötterna mellan två stenlager. Man kan tyda ett handtag på stenen som ligger överst. Användningsområden var bl.a för att doppa bröd i alt. ringla det över t.ex couscous. Kosmetik var ytterliga ett område för användning.
Man hade således också en liten butik med saker kopplat till bland annat hud -och hårvård längre in i denna byggnad.
Här fick jag även chans att smaka på riktigt jordnötssmör, malt mellan de stenar jag nämnde.
Det var så gott tillsammans med mjukt hembakat bröd!
Mästare på att ta hand om turister
Om det var en bra berättare och om vi fick bra bemötande i det jag skrev ovan så blev det ännu bättre vid nästa stopp.
Detta var en annan by där vi fick uppleva lite familjära förhållanden. Vi blev bjudna på te och fick ta del av hur det kan se ut och hur det kan vara i ett traditionellt hem där i Ourika.
Denna by var granne med en mäktig och helt fantastisk vy. Se bara! ?
Vandringen upp i berget…
…var väl höjdpunkten och det som vi verkligen såg fram emot. Vi blev tilldelade en ny guide som tog med oss på en vandring vi aldrig kommer att glömma. Mannen i grå tröja var den som ledde oss genom det hela. Nedan följer lite av en bildbomd där många bilder helt enkelt får tala för sig själva.
För att kortfattat summera denna trip till Atlasbergen så var det väl värt pengarna, flera gånger om. Vi betalade för den “körande guiden” ca 350:- per person, och då var det hämtning och lämning vid hotellet. För att gå in på museet/där vi stannade först kostade det ca 35:- per person. Vidare var det mindre utgifter för souvenirer, dricka och mat utefter önskemål. Maten vi åt innan vi åkte hem, mat plus efter och dricka kostade ca 220:- för både mig och Theresia inberäknat. Sedan får man lägga dricka på det om man så vill.
Ni som kanske har Marocko som ett önskat resmål misstänker jag då också liksom oss redan har Atlasbergen som ett huvudmål. Och till er vill jag bara tala om, att det är så mycket bättre än man kan tänka sig att det är. Detta är verkligen något att uppleva. Jag hoppas att dessa bilder, och denna korta berättelse kopplat till min och Theresia upplevelse kan motivera er att ta steget och genomföra denna resa.
Och om det kvalar in under begreppet hälsa? Ja, mycket mer självklart tycker jag nog inte att det kan bli. Att ta del av kulturen, naturen, de varma och välkomnande människorna och för att inte tala om vandringen på totalt ca 3 timmar. Detta om något tycker jag är hälsa. Eller har jag fel?
/David
